Ett äventyr avslutas

Nu har vi nått vårt mål. Vi har gjort 12 toppturer med barn och besökt 11 toppar över 1000 meter. Den lägsta 1003 meter över havet och den högsta 1797 meter.

27 personer har följt med, varav 13 barn 0-12 år. De flesta har aldrig varit i svenska fjällen sommartid.

Cirka 3231 meter i höjdskillnad och omkring 90 kilometer har vi vandrat.

Jag har lärt mig otroligt mycket, både om mig själv och om mina barn. Och om det vackra landskap vi haft förmånen att vistas i.

Målet med äventyret var att lyckas motivera, engagera och förankra vandring som lustfyllt hos barnen. Jag känner mig otroligt stolt över att ha lyckats med detta och några tips lämnar jag efter mig.

De starkaste minnen och känslor jag bär med mig handlar om små varma händer som många gånger vilat i mina. Förtroenden som utbytts och samtal som fått ta tid.

Efter barnens behov och förmåga

Jag har haft sällskap av många vänner, men det är barnen som stått i fokus.

En strategi vi bestämde oss för redan från början, och som jag tror varit väldigt bra, var att vi skulle dela upp oss efter barnens behov. Att varje vuxen-barn-enhet skulle bära sitt eget kök och sina egna ombyten. På det sättet har alla barn kunnat vandra utifrån sina egna förutsättningar och vi har inte behövt hålla ihop flocken av praktiska skäl.

Vi omsorgspersoner har garanterat inte fört en enda politiskt intressant diskussion, däremot har vi berättat ett oändligt antal sagor och svarat på en ännu större mängd viktiga frågor.

Stor skillnad mellan första och sista turen

För mig var det en stor skillnad mellan den första och sista turen. Den första var jag väldigt fokuserad på toppen, att checka av och dokumentera själva toppröset, filma 360 grader och så vidare.

Sista turen var topprösena bara en liten del av utflykten och de dokumenterades som hastigast, men utan egentlig entusiasm.

Däremot stannade vi många gånger och badade i små vattenfall, hoppade i lera, ritade med medhavda pennor, väntade på tvååringen medan han kastade stenar och så vidare.

En viktig lärdom – att vända i tid

Första turen var jag väldigt motiverad till att få min sexåring (nu sjuåring) ända upp till toppen, vi räknade höjdmeter, distans och pip på träningsklockan. Efter det har jag avbrutit turer. Maajåelkie (Helags) var en av dem och jag är glad att jag inte pressade sexåringen när hon efter ungefär halva vägen inte ville gå längre.

Vi vände, gick hand i hand nerför berget, vilade några gånger på varandras armar i solvarmt gräs och badade länge i en fjällbäck. Nu säger min dotter att hon är sugen på fler toppturer och det är jag är mest stolt över, att hon hittat glädjen i naturen, att jag haft tålamodet och förståndet att inte pressa henne utan låta allt vara en lek.

Den elfte toppen valde hon själv att springa uppför och det är en mycket större seger än att hon varit på de allra högsta topparna.

Lunginflammation och halsont

Ungefär mitt i äventyret fick tvååringen lunginflammation och öroninflammation, tre nätter hade vi ambulansen hemma hos oss för att inhalera. Vi var alla trötta och ledsna och Skars, en tredagarstur med två tältnätter, fick strykas från listan.

När barnet tillfrisknat fick jag ont i halsen och feber. Det gjorde att de riktigt höga topparna i området kändes ouppnåeliga, både på grund av min egen ork men också för att jag inte ville tvinga ut en sjuk och medtagen liten människa i blåst och regn (det har varit riktigt dåligt väder överlag).

Istället för att ligga närmare 1500 meter över havet på de sista topparna landade vi strax över 1000 meter, lättillgängliga berg som tillät en vandring på under åtta timmar.

Sånt är livet med små barn och det gör faktiskt ingenting.

Att få vara stark

Min nu sjuåriga dotter har hela tiden varit stark och pigg, hon har inte fällt en enda tår och till och med sprungit upp och nerför flera berg. Jag tror att det varit bra för henne att få känna sina superkrafter, att verkligen få lyckas, självförtroendet är idag på topp.

Med det sagt har vi varit på några högre toppar, och den allra finaste, mest underbara, fantastiska turen gjorde jag ensam med mitt stora barn. Över 1300 meter och längre än 10 kilometer. Det är riktigt starkt jobbat för en liten människa.

Det är dessutom ett berg vi ser från vår by och jag säger minst en gång om dagen, tänk att du varit ända där uppe, vad stark du är!

De små barnen, vikten och humöret

Det har varit sex barn under tre år med. Ett av dem är min tvååring. Mycket bärande med andra ord. Vi har burit i bärstolar och min bror bar till och med ett barn på ryggen och ett i sele på magen.

Tillsammans med kök, mat och extrakläder har väskan inte sällan vägt runt 20 kilo. Det är tungt för turer som går rakt uppför. Men det har fungerat hur bra som helst. Vikten har inte varit något problem och jag tror att jag skulle kunna bära bra mycket tyngre, faktiskt. Kanske kan jag till och med bära en nästan fyraåring sommaren 2018.

Däremot har de små barnen inte varit förtjusta i själva topparna. Ofta blåser det där och det har påverkat dem. Flera turer har vi i princip sprungit upp, tagit en bild och sedan sprungit ner i lä igen. Jag rekommenderar nog de med små barn att välja turer i dalarna istället, om det inte är vindstilla och strålande sol.

Det blir ju också kallt att sitta still i bärstolen. Medan vi andra har gått i underställ har bebisarna ofta suttit i vinteroveraller med termovantar och rejäla mössor.

Den massiva mängden med kläder på tvååringen har också varit hyfsat svår att hantera rent logistiskt, att få plats med dem i bärstolen om det till exempel blivit varmt när vi kommit nedanför trädgränsen.

Alla topparna har inte namngetts

Några av er undrar säkert varför jag inte har namngett alla toppar i mina filmer. Det är för att några av dem är viktiga renbetesområden och när det är för mycket människor i omlopp under vissa tider på året påverkar det renhjordarna negativt. Det här är något man som friluftsintresserad bör ta hänsyn till på samma sätt som man aktar sig för att slänga sopor i naturen eller köra bil på blöt mark som kan skadas.

Ofta har jag själv inte förstått att jag inkräktat i deras sfär försen jag stått mitt i en renhjord. Inför framtiden kommer jag att vara mycket noggrannare med att ta reda på sånt innan jag ger mig ut med ett gäng galna och högljudda barn.

Skatterna och motivationen

En viktig del av motivationen för barnen att gå just till toppen, istället för till en spännande bäck eller stor sten, har varit skatterna som funnits där.

Vi har haft den fantastiska turen att vara sponsrade av Minecraft. Alla barn från sex år och uppåt har det gemensamt att de spelar och älskar Minecraft. Därför har det varit ovärderligt att alla fått en superfin Minecraftpresent på toppen. Det har gjort målet tydligt och också skapat minnen de tar med sig hem.

Mitt stora barn har en Minecraftlampa som hon fick på den högsta toppen, varje kväll när hon tänder den kan hon känna stolthet över sin kapacitet och minnas en solig dag då mamma höll i handen 10 timmar.

Ett annat sätt att motivera barnen har varit att ge dem olika uppdrag, kameran har varit väldigt populär. Att fota fem djur innan toppen är ett exempel på kul uppdrag.

Mina viktigaste minnen från sommaren

Det allra finaste med hela det här äventyret är de fantastiska samtal jag haft med min dotter, samt sista turen när tvååringen lutade sig fram i bärstolen och lade sin kind mot min.

Jag har alltid haft en oro i kroppen, rört mig hit och dit, över landsgränser och genom ett pulserande Stockholm. Har haft svårt att finna ro till att bygga lego och baka kakor. Att gå tillsammans i fjällen har varit ett fantastiskt sätt att få lära känna dem ordentligt.

Både att få prata ostört timme efter timme, men också att få utforska varandras kapacitet och omdöme.

Mitt stora barn har lagat mat till mig på gasköket och verkligen imponerat med sin handlingskraft. Det lilla barnet har förvånat mig genom att förstå mycket mer än vad jag trott varit möjligt. Det finns ett helt universum i den lilla kroppen.

Normkritiken

För er om följer mig och läser mig  andra sammanhang, och som nu undrar om jag tappat det helt kring politiken och normkritiken. Misströsta ej, jag kommer att sammanfatta mina erfarenheter från ett omtumlande år, men på en annan plattform.

So long så länge.

Topparna

Kliehpie (Mittåkläppen) – 1212 meter över havet. 340 höjdmeter, 5 km. Tre barn och två vuxna.

Trååmpe (Svansjökläppen) –  X 2– 1125 meter över havet. 170 höjdmeter, 2 km. Sju barn och fem vuxna.

Maajåelkie (Helags) – 1797 meter över havet. 754 höjdmeter ca 36 kilometer. Fyra barn och sex vuxna. Den här toppen är dokumenterad men inte inräknad eftersom jag aldrig kom till toppröset.

Jalkesåajja –  1184 meter över havet. 142 höjdmeter ca 3 kilometer. Två barn och två vuxna.

Lillskarven 1224 meter över havet. 200 höjdmeter, 11 kilometer. Två barn och två vuxna.

Kappruet – 1003 meter över havet. 300 höjdmeter. ca sex kilometer. Fyra barn och tre vuxna.

Ånnfjället – 1301 meter över havet. 520 höjdmeter, 10 kilometer. Två barn och tre vuxna.

Storkläppen – 1032 meter över havet. Ca 100 höjdmeter, Ca 3 kilometer. Ett barn och en vuxen.

Hagströmsvallen – 1040 meter över havet. 215 höjdmeter, ca 4 kilometer. Fyra barn och tre vuxna.

Karinallen, Beritkläppen, Kleahpah – 1080 meter över havetCa 400 höjdmeter, Ca 7 kilometer. Tre barn och en vuxen.

 

Jag har exponerat mina egna och andras barn på sociala medier i det här projektet. Läs mer om hur jag tänkt.

TACK

Tack till alla er som läst.

Tack till alla er som följt med upp och ner för toppar i spöregn, hagel och strålande solsken.

Tack till Minecraft som spronsrat.

Tack till ovärdeliga Eli Larsdotter som utbildat mig om Sápmi.

Tack till Destination Funäsfjällen med alla sina engagerade medarbetare som peppat, lånat ut utrustning och kommit med värmande beröm.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *