Maajåelkie (Helags)

I början av augusti, med dåliga väderprognoser, begav vi oss till Maajåelkie (Helags). Sex vuxna och fyra barn. En vandring som fick några av oss att utmana gränserna lite extra och som för flera var den första fjällupplevelsen.

Helags , sydsamiska Maajåelkie,  1 797 meter över havet är den högsta svenska bergstoppen söder om polcirkeln.

Massivet utgör tillsammans med Sylarna det sydligaste högfjällsområdet i Sverige. På fjällets brantaste, östra sida finns Helagsglaciären som är 600 meter lång med en uppskattad maximal tjocklek om 50 meter. 

Jag och en av de andra föräldrarna, Jeanette, har gjort några toppturer  tillsammans innan. För resten av gänget var det första fjälläventyret.

Vi beräknade en hel dag för att nå berget, en hel dag för topptur och en hel dag för att gå tillbaka till startpunkten.

För själva toppturen var vi sponsrade med finfina leksaker från Minecraft, tanken var att barnen skulle få hitta varsin skatt på toppen som en del av motivationen.

En blandad grupp med andra ord. Två små barn i sex-sjuårsålern, en nästan tonåring och en taggad nioåring. Riktigt dålig väderleksprognos med utlovad regn (och hagel) både under inmarsch till base camp och utmarsch.

Alla sov i tält och föräldrarna bar huvuddelen av utrustningen. Min ryggsäck vägde 19 kilo inklusive mat.

DAG 1

Första dagen startade vi vid Kläppen. Barnen var taggade till tusen och första delen av vandringen gick strålande. I Kesudalen stannade vi för lunch och allmänt mys.

Under stigningen upp mot kalfjällen vacklade humöret något hos de små, men upp kom vi. Väl där började vi dock gå i olika tempo och ekipagen särade på sig för att kunna låta barnen gå i den takt som passade dem bäst.

Vandringen avslutades i riktigt oväder med blåst, spöregn och hagel. Men alla kom fram vid gott mod och barnen var fortfarande positiva till topptur dagen efter, trots att den 12 kilometer långa vandringen.

DAG 2

Vi vaknade i solsken och under blå himmel, en perfekt topptursdag.

Vi åt lunch tillsammans en bit uppför berget och tyckte fortfarande om varandra (tror jag).

Under den branta stigningen vid sidan av glaciären började de två yngsta barnen bli trötta. Det blev svårare och svårare att motivera dem och krävdes mycket pauser och choklad.

De två äldre barnen var dock hur starka och pigga som helst och ville gärna gå snabbare.

Efter en snabb titt på klockan och överläggning med barnen bestämde vi oss för att avbryta toppturen för de två minsta. De hade då gått ungefär halvägs. De var fortfarande glada och stolta över sin prestation och det kändes inte motiverat att försöka tvinga dem till en topptur de inte längre hade lust med. Vi var ju trots allt där för deras skull och för att marknadsföra naturen och fjällen som en positiv plats för barnen.

Självklart fick småttingarna sina Minecraftpresenter även om de inte nådde toppen.

Vägen ner var en fest med mycket lek i bäckar och språng. Med sagoberättande och utbyte av förtroligheter.

De två stora barnen nådde glada och stolta toppen tillsammans med föräldrar som antagligen var tröttare än dem.

Efter middagen fick min dotter plötsligt sprattel i benen och blev sugen på äventyr. Tillsammans med äldsta barnet och hans mamma Kajsa sprang vi ut på en fantastiskt mysig tur i skymningen. Medan det mörknade klättrade vi upp och nerför Jalkesåajja 1184 meter över havet. Barnen var glada och busiga och rullade nerför berget tillbaka mot tälten.

Dagen avslutades sent i tältet med en stolt och stark dotter som ändå hade fått slutföra sin tredje topptur över tusen meter, även om det blev en annan topp än den vi först planerat.

DAG 3

Sista dagen packade vi ihop och vandrade tillbaka mot Kläppen, 12 kilometer efter två dagars intensiv rörelse och många höjdmeter.

Vi föräldrar var oroliga att barnen inte skulle orka efter en väldigt utmanande tur. Men tji fick vi. Alla orkade och några sprang till och med sista kilometern mot bilen.

Berätta en saga och barnen orkar gå

När kraften och motivationen tryter för små människor på fjället kan en saga rädda dagen.

Det som har motiverat min dotter allra mest är berättelser. När vi vandrar berättar jag sagor. Vi spanar efter tomtar, troll, jättar, feér och skogsrån.

Småfolket är hela tiden närvarande under våra turer och vi har tillsammans skapat en flicka i hennes egen ålder som hjälper dem.

När historien är som intensivast kan hon gå hur långt som helst utan att reflektera över trötthet eller hunger.

Karaktären Shirin har följt oss i flera år och utvecklas hela tiden. Läs ursprungsberättelsen, kanske kan du plocka någon liten bit.

Författare är Karin Lenke och bilderna har jag själv målat.

Trollbesök

Det var en gång, för inte alls länge sedan, som Shirin fick ett spännande uppdrag. Det var så här det började:

Shirinns hus

Shirin ska precis lägga sig till rätta framför tv:n med en stor skål geléhallon när det ringer på dörren. Det är hennes barnsliga granne Jens som har fått problem. Shirin undrar om han behöver henne för att träna manus. Jens är skådespelare och ibland får Shirin hjälpa honom att lära sig sina repliker. Då får hon läsa i Jens manus, alla roller utom hans. Det kan vara ganska tråkigt eftersom Jens oftast inte har så många repliker.

Men det är inte därför han ringer på. Han kan inte säga vad det är. Shirin måste följa med och titta.

– Du måste se det här! Dom är i köket.

– Vilka dom, undrar Shirin, och tycker Jens hetsar men låter sig övertalas att gå med och titta.

Vad kan det vara för något som är så viktigt? Kanske är det ett rör som läcker. Det har Shirin hjälpt till att laga förut.

– Vad säger du nu då?

Det är inget rör, det är inte ens en kran som droppar eller en spik som behöver slås i. Det är…

… en hel trollfamilj som flyttat in!

– Ja, jag var ute ett litet tag och så när jag kom hem var de här allihopa! Och de vägrar flytta på sig!

Jens

Alla trollen har rufsigt hår, stora röda näsor och kläder som är hopplöst omoderna med lappade knän. De tjattrar och ropar till varandra utan att ta notis om Jens eller Shirin och de har tagit hela köket i besittning.

I besticklådan ligger ett troll och snarkar och ett annat håller som bäst på att bryta sig in i Jens kylskåp.

Några små flitiga troll håller på att torka tvätt i ugnen medan flera runda och lata troll badar bubbelpool i diskhon. De dricker drinkar gjorda av Jens vitaminjuice och skrubbar varandra på ryggen med diskborsten.

Jens verkar helt hysterisk.

– Ok, lugna ner dej nu. Typiskt Jens att hetsa upp sig så mycket, tänker Shirin och kan inte låta bli att tycka att det är lite orättvist att trollen har valt att flytta in i Jens kök och inte hennes.

Shirin plockar upp ett troll ur kakburken och stänger locket. Sen kallar hon alla troll till köksmattan för ett möte.

– Okej, ni fattar kanske att det inte går att ni bor här. Jens tycker att det är för trångt och han vill kunna koka gröt ifred.

– Men, vi är ju inte i vägen, svarar ett av trollen. Han har ju hela lägenheten.

– Vi kan hålla oss härinne, där kakorna finns, fyller ett annat troll i.

Shirin tar reda på en massa saker som kan vara nyttiga att veta. Som att trollen tidigare bodde under en kaffeautomat på en bilskrot, men att den också skulle skrotas, så de var tvungna att flytta.

Trollen passade på att flytta in när de såg att Jens försvann, men de trodde inte att han skulle komma tillbaka så snabbt. Och nu har de faktiskt inte någon lust att flytta igen.

Shirin förstår mycket väl. Hon och hennes mamma har flyttat tre gånger och varje gång har varit lika trist och jobbig, nu vill hon aldrig mer flytta i hela sitt liv. Framförallt inte när hon har en så bra granne som Jens, och speciellt inte nu, när Jens har fått så spännande gäster i köket.

Men Jens är inte glad. Han gillar inte att hela trollfamiljen ska stå på rad och titta på honom när han nyvaken och sur på morgonen ska äta frukost, inte ens om de hämtar morgontidningen åt honom. Shirin förstår att trollfamiljen inte kan bli kvar där.

Jens och hon kommer överens om att försöka hitta ett bättre ställe för dem att bo på. Ett ställe där de inte stör någon.

Troll med ärta

Nästa dag efter skolan kommer Shirin och hämtar trollen. De tar bussen och trollen undrar vart de ska.

– Ni får se, säger Shirin. Hon tar dem ut i skogen. Bussen stannar på en vändplats och eftersom det är långt för trollen att gå ända dit Shirin vill ta dem får de åka med i Shirins väska och i hennes fickor. Men småtrollen i fickorna kan inte hålla sams, så det slutar med att en får sitta på Shirins huvud.

– Så, nu kanske ni kan gå själva, säger Shirin och släpper ner trollen på mossan. Här kan ni väl bo? I skogen finns det träd och stubbar och massa härlig mossa som ni kan bädda med inne i små grottor.

– Var det här allt? Undrar trollen.

– Hur ska vi kunna koppla upp oss till internet och var är kakorna? undrar någon.

– Nä, det är för kallt, säger ett annat, och blött.

– Vi har ju varken gummistövlar eller regnkläder, påminner ett pipigt litet fintroll.

Trollen vänder om och börjar gå tillbaka mot busshållplatsen.

– Men vänta! säger Shirin! Ni kanske kan bygga en koja och bo i, och här bor ju redan en massa andra troll som ni kan vara med.

– Ja just det, muttrar det tjockaste trollet över axeln, det är för trångt.

På vägen hem surar trollen ordentligt. Shirin kan inte komma på något sätt att muntra upp dem. Men de är inte så sura ändå, för de delar med sig av mandarinen som de hittat i Shirins ficka.

Dagen därpå har Shirin en annan och bättre idé. Jens lovar att skjutsa alla ut till Shirins lärare, Ann-Britt, som har en bondgård på landet.

Vid grinden möter Ann-Britt. Hon har haft den här gården i över 30 år berättar hon, och hon kan visst ta emot några troll. Det bor ju redan en familj i stallet, men i ladugården har de inte haft några troll sen 1990-talet. Hon visar runt bland korna som heter Blända och Skära och Blacka och visar höskullen där den förra trollfamiljen bodde. Där finns deras kojor och repstegar kvar.

–  Ja, här är det ju bara att flytta rätt in, säger hon. Jag tror att det är bra att bo så här lite för sig själv uppe på loftet, så blir det enkelt när ni ska utfodra korna i ottan…

– Och mocka dynga, lassa hö och bära vatten, muttrar lilltrollet.

Trollen säger inte mycket mer, men låter sig artigt visas runt hela gården.

– Tack för titten, säger de, när Ann-Britt verkar ha visat allting. Vi åker nog hem och funderar lite på saken.

I bilen är det tyst. Jens parkerar precis utanför huset där de bor. Hissfärden upp är också märkligt tyst, men väl framme i lägenheten blir det ett väldigt liv.

– Hon kände inte igen oss! fnissar trollen.

– Det var vi som bodde där på 90-talet. Dit vill vi inte tillbaka!

Det visar sig att trollfamiljen bodde där i flera månader men att Ann-Britt varit en snål värd. Ingen gröt ens på julafton och hårda krav på att gå eldvakt minst tre gånger om natten. Nej dit vill de inte tillbaka.

Nu tycker Trollen att det är dags att sova och att de kan ta itu med saken imorgon. De vill inte tära mer på Jens nu, när han har varit snäll och låtit dem bo där så länge.

På natten sover Shirin inte mycket. Hon drömmer om trollen.

Nästa dag ringer det på dörren. I kikhålet syns ingen så Shirin öppnar lite på glänt. Där nere står trollfamiljen med alla sina kappsäckar.

– Vi far nu.

– Men vart då? undrar Shirin.

Ingen hinner svara, för just då kommer Jens rusande ut ur lägenheten.

Jag måste sticka! Jag har fått en huvudroll i en musikal i Trollywood och blir borta ett bra tag.

Shirin ser förbluffat på Jens som fumlar med att få av sin nyckel från knippan.

– Ni kan stanna så länge ni vill. Det vore schysst om ni vattnade blommorna ibland, men det kanske du också kan hjälpa till med Shirin, säger han och sträcker fram nyckeln till Shirin.

– Ja, men det ska vi väl kunna ordna, säger Shirin, och trollen håller med. De vet inte riktigt vad de ska göra men så börjar de skratta och Shirin känner också fnittret bubbla fram i halsen. Men det är osäkert om Jens hör det, för han har så bråttom ut till taxin.

Det visade sig att Jens blev värsta succen i Trollywood så trollen blev kvar i Jens lägenhet, och i denna dag har det inte hörts något annat än att de bor där än, och vi får anta att de lever lyckliga alla sina dagar.

Hyreshus

 

Svansjökläppen

Igår gjorde vi den andra toppturen av tio den här sommaren.

Tillsammans med min bror Karl-Johan och totalt fyra barn körde vi upp till fjällparkeringen vid Svansjökläppen.

Promenaden upp till toppen, 1125 meter över havet, var riktigt behaglig, helt vindstilla med strålande sol. Barnen på toppenhumör och föräldrarna likaså.

Från och med nu blir turerna lite svårare, Mittåkläppen och Svansjökläppen är de lättaste och har varit en mjukstart.

Mat för tur

När man slimmar packningen för flerdagasrvandring är maten oftast det som väger mest. Det är därför värt att lägga lite tid på sortering och urval. Jag har ungefär samma mat med mig varje vandring.

Frukost

Havregrynsgröt med kanel och mjölkpulver.

Ta med en vattenflaska med bred öppning så kan du skaka ut mjölkpulvret.

Dosera havregryn i plastpåsar för varje frukost, lägg i salt, torkade dadlar och andra feta frukter och frön. Genom att dosera dagsvis slipper du släpa med ett överskott. Regniga dagar är det också väldigt skönt att slippa rota runt för att hitta ingredienserna.

Ät gröten direkt ur grytan så slipper du vikten av en extra kåsa.

Mellanmål

Packa en uppmätt påse med nötter, russin och choklad per dag.

Chokladen ligger i förpackningen, detta är det enda som får ha kvar sin originalförpackning trots att det ökar vikten lite. Riktigt varma dagar kan chokladen annars smälta och grisa ner nötter och russin. Det är ok första dagen men inte så kul när den smält och stelnat flera gånger.

Lunch

Viktmässigt är det smartaste att köra torkad mat. Många tycker att det är enkelt att torka själv hemma, andra köper färdiga förpackningar.

Det är dyrt med turmat och vill man spara pengar finns det ofta liknande färdigrätter i vanliga butikers pastahörnor.

Tips annars är rätter av linser, torkad quorn, pasta med torrsås, ris med torrsås och så vidare. Vill man ha lite lyx är pesto på tub och en parmesanost fint att ha med, men väger ju såklart lite.

Ta bort alla extra förpackningar och låt bara den innersta följa med, skriv doseringsavsiningar direkt på påsen.

Mellanmål

Ett paket med knäckebröd (räkna hur många skivor som går åt varje dag) och en tub messmör eller mjukost är fint som mellanmål.

Bästa viktmässigt är att packa en påse med kaffe, men vill man lyxa till det  är cappuccinoförpackningar grymt.

Middag

Samma som lunch…

Extra

När man går långt och bär tungt svettas man. Den extra vikten av vätskeersättning är värd sin vikt i guld för välmåendet.

Fiskar du själv eller snubblar över en snäll fiskare efter vägen har du såklart vunnit högsta vinsten.

I svenska och norska fjällen bär du, för det mesta, inte vatten utan tar direkt från små bäckar.

Plastpåsarna kan du använda som soppåsar, att dra över fötterna i skorna om  de är blöta eller helt enkelt återanvända.

OBS – VIKTIGT

Är ni flera personer som äter och lagar tillsammans, diskutera viktkapacitet innan turen.

Är ni jämnstarka och delar upp maten lika mellan er ska ni ta mat varannan måltid ur varandras väskor. Orättvisa i viktbelastning under längre tid kan i värsta fall annars leda till oginhet, gräl och långvarig osämja.

 

 

HELLWEEK DEL 4

Läs om första dagens strapatser.

andra dagens,

och tredje dagens.

Lördag

Vi stiger upp 04.30 och påbörjar vandringen mot Predikostolen, en klippa 604 meter ovanför Lysefjorden.

Nu är stämningen i gruppen riktigt oredigerad, de flesta gränser har suddats ut. Vi skojar med varandra på ett sätt man bara gör med människor man känner tillit till. Och tilliten finns, tror jag.

Foto: Filip Malmqvist

När jag pausar för att bajsa stannar Hans och Caroline kvar med mig för att jag inte ska vara ensam. När Pelle får skoskav av sina strumpor lånar någon ut ett par genomblöta, och under flera dagar använda, ullstrumpor. Vi har börjat säga sanningar man kan säga när man vet att respekten finns där och så vidare.

Vi äter lunch på en fantastisk klippa, jag tappar ut min lunch över svettiga och helt uppluckrade fötter, sopar upp den igen och äter. Självrespekten är borta.

Predikostolen, jag njuter av utsikten. Foto: Markus Sjöberg

När vi väl kommer upp på Predikostolen är vi svettiga, glada och lite chockade över alla människor. Vår jargong, våra svettiga och illaluktande kroppar blir plötsligt avvikande.

– Det roligaste var när vi kom i mål vid Predikstolen och alla var med. Det var en sådan lättnad att känna att man hade klarat prövning och fortfarande kände sig stark. Och det är tack vare alla skratt som som uppstod under resans gång. Trots alla känslostormar som bubblade upp, fanns alltid skrattet där från någon i gruppen och lättade upp stämningen, sammanfattar, alltid lika posititiva och peppande, Madeleine.

Predikostolen. Foto: Markus Sjöberg

Debriefing

Sista natten sover vi alla tätt, tätt ihop i en stor tältkåta. Ledarna sover i ett separat hus.

Inför avslutet byggs det upp en suparstämning. Nu ska det festas.

Flera av oss är trötta och lämnar festen tidigt, eller går inte alls.

I kåtan tänder vi en eld och lägger oss på varsin renfäll. Nu påbörjas debriefingsession två.

Stämningen är varm och kärleksfull, vi återberättar, igen, minnesvärda episoder och skämtar med varandra.

Karim med festkläder framför elden.

Resten av gänget droppar in allteftersom. Snart sover de flesta som barn, utmattade av känslor, fysisk ansträngning och nya intryck.

Jag vågar nog påstå att majoriteten är väldigt lyckliga. Tacksamma och glada över de senaste dagarnas erfarenheter, jag själv framförallt över sammanhållningen i det nybildade gänget.

Under hela resan har jag inte uppfattat några konflikter i gruppen av deltagare. Omtanke, lojalitet med varandra och lyhördhet har varit de mest framträdande teamegenskaperna. Något som känns otroligt unikt och värdefullt.

Vi har testat de fysiska gränserna tillsammans och, som jag uppfattar det, också hjälpt varandra genom väldigt svåra situationer. Olika är vi, men tillsammans.

Maskulintetsnormer

Mitt intryck är att äventyrsvärlden präglas av samma normer som idrotten generellt.

Föreställningar om kön och sexualitet skapas och upprätthålls. De egenskaper som generellt premieras och anses vara viktiga är också centrala för hur traditionella, konservativa maskulinitetsideal skapas. Det finns tyvärr en tydlig machokultur, uppblandad med en en mobbingjargong som går under etiketten ”skämt man får tåla”.

Följderna har blivit att många inte vågar närma sig branschen, och att andra hoppar av.

Normer kring maskulinitet, femininitet, funktionalitet (synlig och osynlig), vithet och heterosexualitet skapar förutsättningar och begränsningar. Människor internaliserar normer och jargong. Att förändra situationen handlar om att förebyggande luckra upp normer. Den här resan har, tyvärr, i många aspekter förstärkt och reproducerat normer jag inte vill bidra till att upprätthålla.

Jag åker hem med ett överväldigande antal tankar som berör förtroende och hur det ger utrymme till en mer gränslös kommunikation, men också tvivel kring vilka känslor och erfarenheter som varit på riktigt. När man är trött och hungrig förstärks känslor. Hatade jag verkligen ledarna, försökte någon kissa i min vattenflaska, faller trädet i skogen om ingen ser eller hör?

Den som var hungrigast under första delen av vandringen tyckte troligtvis att den bjöd på den mest krävande terrängen, den som var tröttas under den andra delen tyckte säkert att det var den mest krävande delen. Den som gick runt med kajaken upplevde kanske att vattnet var extremt stökigt, den vana paddlaren upplevde eventuellt något annat.

Men vi i gruppen har ju blivit experter på att hantera just detta. Olikheter. När en är svag bär den andra. Det är det viktigaste. Respekten för olikheter och en inkluderande praktik. Jag ser gruppdynamiken bland deltagarna som ett fantastiskt resultat av externa påfrestningar, något som hände trots, inte tack vare, strukturen runtomkring.

Dagarna efter hemkomst har vi deltagare hörts på facebook, lagt upp bilder och ägnat åt oss att ge varandra komplimanger och pepp. Det är det jag framförallt tar med mig. Att det under extrema omständigheter snabbt går att lära sig lita på nya människor.

Jag bär också med mig en önskan om förändring av idrotts- och äventyrssverige. Jag är övertygad om att det är fullt möjligt att utmana gränser och samtidigt behålla respekten för människovärde och integritet. Att alla kan vara äventyrare utifrån sina egna individuella förutsättningar. Kanske inte på samma sätt, men det ser jag inte heller som eftersträvansvärt.

Personer som Johanna Davidsson och Babek Toloe visar att man kan vara fullvärdiga äventyrare utan att skriva under på rådande normer.

Allt som krävs är lite engagemang, att man klarar att analysera sin egen position och att man har modet och viljan lyfta blicken till den strukturella nivån.

SLUT

Universums skabbigaste fötter.

HELLWEEK DEL 3

Läs om första dagens strapatser.

och om andra dagens.

Fredag

Det regnar och blåser hårt, tälten beter sig som ostyriga drakar när vi försöker packa ihop.

Foto: Karim Walldén

En av de som arbetar på området säger att han absolut inte tycker vi ska paddla. Det blåser och prognosen säger att vinden ska öka under dagen.

Flera vana paddlare säger att de inte vill paddla i det här vädret.

Jag själv har en lång historia av oansvariga beslut bakom mig, hamnar ofta i situationer där jag fortsätter på spår jag lagt ut i förväg, men som egentligen är alldeles för krokiga och hala.

För inte så länge sedan, efter en incident som kunde kostat både mig och mina barn livet, lovade jag mig själv att vara eftertänksam. Att göra bra riskanalyser och i tveksamma situationer inte överlåta bedömningen till andra.

Nå, jag beslutar helt enkelt att jag, som inte har paddlat tidigare, borde avstå. När jag meddelar mitt beslut får jag svaret att det inte går att hoppa av. Att det inte finns någon möjlighet att frakta kajaken till punkten där de ska hämtas upp.

Jag säger att jag inte litar på riskbedömningen och att min insats, två barn, är för hög i proportion till den upplevda risken.

Arg som ett bi plockar jag ändå ihop mina grejer och sätter mig i kajaken.

Jag i min Pridekajak. Foto: Karim Walldén

Dagen visar sig bli fantastisk. Nu är alla mätta, visserligen slitna, men ändå glada. Vi spretar inte åt olika håll längre utan paddlar som ett team, ett väloljat maskineri. Pratar, skrattar och tramsar som om vi känt varandra länge.

Fjorden är lugnare än tältplatsen. Foto: Karim Walldén

Omgivningen är fantastiskt vacker och många av oss har smugglat ner godis i fickor och andra skrymslen.

Paulina och Johanna plockar blåmusslor efter vägen och ingen går runt.

Kissa i flaska

En av killarna är extremt kissnödig länge, länge. På båda sidor reser sig höga klippväggar kilometer efter kilometer.

Det finns bara en sak att göra.

Jag överlåter en vattenflaska till min medpaddlare och håller i kajaken medan han drar ner byxorna. En av ledarna och en annan deltagare är med och stabiliserar upp.

Jag försöker att vara respektfull och att inte titta, vrider huvudet åt ett annat håll. Samtidigt snarkar jag till flera gånger av återhållet skratt. Situationen är helt enkel alldeles för parodisk. Några dagar har vi känt varandra och här sitter han med snoppen i min vattenflaska.

Som sagt, vi kom varandra nära under det här äventyret.

Bad, frihet och sömn

Krafterna kan tryta även när man äter och när vi närmar oss slutpunkten för paddlingen är många kalla och frusna. Det regnar intensivt och vätan har krupit in på kroppen.

Uppe på land sorterar ledarna ut några av oss, vi förstår först inte logiken men de som blir utsorterade tvingas hoppa i det kalla vattnet från bryggan. Med alla kläder på. Underställ, skor, mellanlager och ytterlager. Vi som står kvar torra är de som valde att bada första dagen. Ledarna vill att vi ska känna hur det känns att gå runt med kajaken.

Simona, en jurist med bakgrund inom mänskliga rättigheter var en av de som tvingades bada.

– Jag upplevde att denna övning inte bara handlade om att vara utan mat. Det var även en prövning i att vara berövad av sin egen vilja och frihet. Vi var tvungna fulltständigt följa bestämda regler och det fanns inget utrymme för förhandling eller argumentation. Jag upplevde det som att jag inte fick säga ”nej” till det som väntade och tvingades att bara köra på.

– Jag, som värderar min frihet och att fatta mina egna beslut har nu varit i händerna på andra som bestämde åt oss. Jag kände mig lite som ett objekt, en marionettdocka som förväntades att göra det den blev tillsagd, blint följa de regler som satts upp utan möjlighet att ändra situationen. En riktigt militär approach som jag verkligen har problem att rätta mig efter och acceptera.

– Men när jag tänker efter så här efteråt, måste jag säga att det var väldigt lärorikt att upptäcka hur mycket jag uppskattar min frihet eftersom jag inte visste det innan. Det är svårt att föreställa sig hur det är innan den berövas från en! sammanfattar Simona.

Simona och Björn. Foto: Filip Malmqvist
Pelle vilar under den hala branta vandringen. Foto: Filip Malmqvist

Genomblöta påbörjas sedan en vandring mot nästa tältplats.

Johanna var en av de som tvingades bada med kläderna på. Foto: Filip Malmqvist
Hans gräver ett dike för att leda bort vattnet från tälten. Foto: Filip Malmqvist

Efter några timmar når vi en fantastisk liten glänta i den karga miljön. Tälten åker upp, de som badat får låna ett semitorrt plagg här och ett där. Regnet slutar ösa ner och vi gör upp en brasa. Där påbörjas debriefingen av våra upplevelser. Runt elden pratar vi och återberättar episoder från dagen.

Foto: Filip Malmqvist

En whiskeyflasta skickas runt, jag dricker lite mer än en halv kork och blir kanonfull. Fnittrar och pratar osammanhängande. I tältet ligger jag sedan, torr och varm och fylls med kärlek till gruppen, tältet och min fantastiskt varma sovsäck. Håller mina medvandrare vakna länge med riktigt fyllesnack om hur mycket jag älskar dem.

Madeleine är lika glad som alltid. Foto: Filip Malmqvist

 Fortsättning följer…
Dag 4