HELLWEEK DEL 1

Gråt, hunger, hallucinationer, skratt, kramar och lojalitet

Att rubriksätta den här texten var svårt. Den ska beskriva några fantastiska dagar som också var fruktansvärda.

Att ta ifrån människor mat och samtidigt låta dem anstränga sig hårt fysiskt är ett recept på stora känslor.

Under det som går under namnet Hellweek i utbildningen Adventure Academy testas de yttre gränserna för deltagarna. Syftet är att i säkert sällskap få utforska vart den individuella gränsen går för att sedan få bättre redskap att hantera krissituationer. Att du psykologiskt ska veta att du klarar en svår situation i framtiden.

Från vår kursomgång deltog 17 personer, en homogen grupp geografiskt och socioekonomiskt men med människor från olika yrkesområden. Den yngsta 25 år och den äldsta 50. En del vana frilufsare, andra har just börjat vandra.

Platsen för Hellweek var Lysefjorden och dess omgivningar utanför Stavanger i Norge.

Onsdag

De tar maten
Foto: Louise Östberg

Vi har uppmanats att fasta sedan i måndags. Några har tagit uppmaningen på allvar, andra har ätit. Det första som händer vid ankomst till Lysefjorden är att vi får ställa upp oss på rad och tömma våra väskor helt på mat, godis, resorb och annat som går att stoppa i munnen.

mat

Reaktionerna är blandade. Några, inklusive jag själv, blir skräckslagna, andra skrattar.

Nu ska vi alltså klara oss helt utan mat under stor fysisk påfrestning.

Foto: Louise Östberg

Första momentet är paddling. Samtidigt som vi glider (eller knökar) oss ner i kajakerna kommer tidvattnet. Det innebär en stökig paddling där vågor och vind oberäkneligt kommer från olika håll.

Vi paddlar två och två med ansvar för varandra.

Jag fick en fin kajak i regnbågsfärger, Pridekajaken. Foto: Louise Östberg

På båda sidor om Lysefjorden reser sig mäktiga klippor lodrätt ur havet mot himlen. Ibland som ett hot, ibland som ett skydd.

Berg
Foto: Filip Malmqvist

De vana paddlarna smyger fram. Vi som inte paddlat tidigare kämpar på så gott vi kan. Gruppen är splittrad med långa avstånd mellan kajakerna och det märks att vi är ovana att röra oss som grupp. Vi känner inte varandras styrkor och svagheter och dansar inte i takt, än.

Efter några timmars paddling är de flesta trötta och rejält påverkade av hungern. Vid en passage blir vattnet stökigare än tidigare och plötsligt går en av de orutinerade paddlarna runt.

Alwyn Onori. Foto: Fredrik Hjorth

– Allt gick väldigt fort, jag låg relativt nära intill klippkanten och hamnade bland svallvågor, kajaken började gunga kraftigt. Jag hann tänka något i stil med ”nu händer det!” och sedan slukades jag av fjordens kalla vatten. I efterhand är jag förvånad över hur bra jag reagerade trots en viss panikkänsla, berättar Alwyn Onori.

Det är många som inte klarar att vända kajakerna för att komma till undsättning. Samtidigt går ytterligare en paddlare runt i det kalla vattnet. Några minuter senare går även en tredje, guiden och ledaren, runt.

Nu uppstår en paniksituation. Det är för långt mellan kajakerna för att man ska kunna se vilka det är som gått runt, men att ledaren är i vattnet uppfattar nog de flesta.

En av de mer erfarna paddlarna, Hillevi, försöker trygga mig och lovar att hålla sig vid min sida tills läget lugnar ner sig. Men efter bara någon minut blir hon märkbart påverkad av energibristen och liksom säckar ner med kroppen över kajaken, istället för att hon är den som tryggar försöker jag och min paddelkompis se till att Hillevi håller sig upprätt.

Följebåten som cirkulerat en bit från oss plockar upp de som fallit i vattnet, ledaren paddlar vidare.

Nu går följebåten så djupt att den efter ett tag måste gå iland för att lämna de två frusna.

Resten av paddlingen går bra, men många är trötta och vi sätter linor mellan flera kajaker för att de starka ska kunna hjälpa till och dra.

Foto: Madeleine Philips

När vi slutligen, efter många timmar, når vår slutpunkt är alla blöta, trötta och hungriga.

Dagen är inte slut.

Kajaker och utrustning ska upp ur vattnet och packas. Färdiga samlas vi på kajen.

Nu får vi ett uppdrag. Fem personer har inte lämnat in en skriftlig uppgift och straffet blir att fem av oss ska bada.

Nu hajar säkert många av er till. Finns den här pedagogiken fortfarande? Är den rimlig, fungerar den och så vidare. Relevanta frågor jag inte har några svar på.

Hursom, fem anmäler sig frivilligt, jag är en av dem. Vidare blir vi lovade en energikaka för varje ytterligare person som badar. Tre badare till anmäler sig.

De flesta av oss som badar är trötta och slitna och tar bara helt sonika av oss kläderna och hoppar i.

Sedan två och en halv kilometers stigning mot tältplatsen.

Ledarna sover i stuga långt från oss deltagare och när alla tälten är uppsatta har en gemytlig och fin stämning infunnit sig.

En av de mest drivna i gänget, Paulina, plockar fram lite mat hon lyckats dölja vid visiteringen. 17 ganska glada äventyrare samlas runt en buffé bestående av tre energikakor, lite resorb, ett paket lakritssal och en ölkorv.

Vi delar systerligt och Hans, som snart kommer att utkristalliseras som en av hjälparna i gruppen, ger till och med bort sin ranson.

Hans Skutberg. Foto: Fredrik Hjorth

– Viktigast för mig var att gruppen skulle lösa sin uppgift och att alla skulle komma i mål. Det var ganska enkelt att avstå från den extra näringen vi fick, då jag såg att det var många som behövde den mer än jag, skriver Hans till mig senare.

Efter midnatt sover vi gott.

Snart blir det mer dramatiskt. Fortsättning följer…

Dag 2
Dag 3
Dag 4

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *