HELLWEEK DEL 2

Läs om första dagens strapatser.

Torsdag

5.30 packas lägret ihop och vi förbereder oss för vandring, vart och hur länge vet vi inte.

Johan hjälper Gustav med packningen. Foto: Filip Malmqvist

Det finns fortfarande en värdighet bland deltagarna, denna kommer att försvinna helt under dagen. Några lägger till och med på ett lager maskara.

Våra väskor väger olika mycket men alla bär det som behövs för övernattning ute, ingen väger mindre än 11 kilo. Madelaine har en väska på 19 kilo.

Foto: Filip Malmqvist

Någon är mer påverkad av hungern än oss andra och väljer att dra sig undan lite.

Vi startar dagen med att korsa fjorden med färja. På andra sidan får gruppen sex ägg. Det blir en tredjedels ägg var. Vi kokar dem på kajen och delar upp dem mellan oss, någon har salt med sig och smaken är himmelsk. Humöret är på topp bland de flesta.

Plötsligt upptäcker vi en pall med mat, färjan har levererat varor till en kiosk och nu ska dessa fraktas några hundra meter. En bit bort står våra ledare och diskuterar dagens upplägg.

Jag frågar försäljaren om vi kan få köpa lite choklad.

– Ja men ni får följa med upp till kiosken där borta, jag måste packa upp varorna och slå in i kassan.

-Kan vi inte bara få köpa chokladen här.

– Alltså kiosken är där borta, och alla varor är inplastade, följ med så löser vi det.

– Det går inte, vi måste ha chokladen här! Vi har pengar, massor av pengar, hur mycket pengar som helst. Snälla kan vi inte bara få köpa chokladen här?

Antar att heroinåterförsäljarna på Plattan dagligen upplever den här typen av samtal, men just den här chokladförsäljaren blev aningen konfunderad.

Hursom, den mer stadige förhandlaren Johan lyckas deala till oss varsin liten chokladkaka. För det kommer han för evigt att ha en särskild plats i allas våra hjärtan.

Eftersom Johan är den med kontanter är det också han som betalar chokladen. Rimligtvis kan han köpa sig ett ordentligt skrovmål själv, men nu har gruppen satt standarden. Det som en person får in i näring delas med de andra. Vi har börjat bli lojala med varandra.

Vandringen

Foto: Jens Lidholm

4 444 steg uppför världens längsta trätrappa, Flørlitrappene, som leder från Lysefjorden upp till Ternefjellet, drog upp pulsen rejält. Redan den första halvtimmen fick gruppen omstrukturera.

Therese kämpar sig uppför Trappan. Foto: Filip Malmqvist

En deltagare fick ganska snart ett astmaanfall och svårt att andas. Efter lite vila och spray kunde hon fortsätta.

Foto: Jens Lidholm

En annan deltagare, Hillevi som dagen innan varit märkbart påverkad av näringsbristen, fick också svårt att fortsätta;

– Fyfan vad det var hemskt! Min packning vägde 14 kilo när jag åkte hemifrån och det var när allt i den var torrt och utan fyllda vattenkärl. Nu hade jag ett blött tält och fyra liter vatten med mig. Jag minns inte längre hur långt vi kom, men det kan inte ha varit långt innan jag blev alldeles skakig.

Hillevi. Foto: Filip Malmqvist

– Energin rann ur mig på några få steg. Jag minns att jag stannade upp, andades tungt och häftigt och sa till Mathilda att jag inte mådde bra. Mathilda signalerade direkt till alla andra och sen gick allt jättesnabbt. Jag fick sätta mig ner och ta av mig ryggsäcken, drack säkert en halvliter vatten i ett svep och en av ledarna gav mig en cliffbar som jag nästan fick tvinga i mig.

– Medan jag gjorde detta tömde Mathilda min ryggsäck på allt innehåll och den här fantastiska gruppen såg till att distribuera vikten sinsemellan. Den tömda ryggsäcken tog Hans, så inte ens den fick jag ta. Älskade, älskade grupp.

Hans packar på sig de andras tunga utrustning. Foto: Filip Malmqvist

Hans är den starkaste och utmanar gränserna på sitt eget sätt.

– Att säga att jag kände mig stark hela vägen genom HellWeek känns drygt, men allt ställs ju i relation till det man tidigare upplevt. Fysiskt har jag gjort många HellWeeks under militärtjänsten, och mentalt har flera tuffa perioder på senare år i livet lärt mig att allt sitter i inställningen. Att fokusera på de bra sakerna, se målet och tänka positivt gör att man kan klara av många gånger mer än man tror från början.

– Jag ville själv testa gränserna för vad jag klarar av, därav att jag var så snabb att plocka på mig ryggsäckar när vi traskade uppför trapporna. Vi hade ju alla möjligheter att göra det under säkra omständigheter, men jag lyckades inte nå min gräns, reflekterar Hans.

Foto: Jens Lidholm
Madeleine, en av de starkaste i gruppen, som dessutom fastat flera dagar innan vandringen. Foto: Filip Malmqvist

Stigningen tar många timmar och bjuder på 750 höjdmeter, väl uppe smygs chokladen ut. Jag är påverkad av hungern och en härlig migrän smyger sig på. Nu är det Hillevis tur att ta hand om mig, hon som tidigare varit den svage är nu den starka och pysslar om mig, det gör att jag orkar fortsätta.

Fredrik tar en tupplur. Foto: Filip Malmqvist

Hunger har vi alla känt ett bra tag nu, kroppen reagerar alltmer fysiskt. Huvudvärk och illamående blandat med flamsighet.

Björn och Karim. Foto: Filip Malmqvist

Gruppens humörhöjare Karim berättar en bajshistora och jag skrattar som ett kittlat barn, har svårt att stå upprätt. De relationer som tidigare präglats av lite blyghet och korrekthet börjar mer ta karaktären av gammal vänskap.

Gruppen hade tidigare utsett kartläsare och nu görs en plan upp för dagen. Vi ska omväxlande vandra 50 minuter och pausa 10 minuter.

Uppsamlingspunkten, som ledarna gett oss, ligger ungefär 12 timmar bort.

Foto: Filip Malmqvist

Solen strålar, bergen är fantastiska och norskan Kristine tar in landskapet med öppen famn.

Själv börjar jag bli på dåligt humör. De följande timmarna eskalerar migränen rejält och jag stannar flera gånger för att försöka spy upp den mat jag inte har i magen. Långsamt försvinner det vackra ur synfältet och mitt illamående tar över fokus.

Nu är det mer 30 timmar sedan senaste måltiden och i väskan ligger migräntabletterna. Väskan hänger på min rygg men hjärnan har stängt av.

Min finaste tältkamrat Therese, äldst i gruppen och med en mer än 30-årig erfarenhet av uteliv och äventyr försöker flera gånger prata med mig. Uppmuntra mig att ta fram tabletten och säga vad jag behöver.

Allt jag kan tänka på är mat.

Foto: Filip Malmqvist

Flera i gruppen har redan närmat sig gränsen. Superkvinnan och multisportaren har länge kämpat med illamående och yrsel. Två av de lite yngre och mycket vältränade killarna har låtit andra ta över deras packning. En person går helt utan ryggsäck. De som blir dåliga får en godisbit av ledarna för att kunna resa sig och ta några steg till

Gruppen korrigerar strategin till 30 minuter vandring versus fem minuters paus. Vid varje paus somnar jag till.

Foto: Filip Malmqvist

Kollapsen

Vid en paus när Therese och omtänksamme Hans diskuterar mitt mående släpper jag ryggsäcken och går och sätter mig och sover för mig själv, jag orkar verkligen inte höra deras röster. Dessutom börjar jag bli riktigt arg på ledarna. Inte arg på ett rationellt plan. Ilskan är mer som ett barns. Jag analyserar inte situationen utan landar mest i den simpla tanken ”jag hatar dem”.

Efter ytterligare en periods vandring (jag har ingen tidsuppfattning alls längre) bestämmer sig Therese och Hans för att vänta in ledarna, som håller sig en bit bakom oss, och be dem hjälpa mig.

Louise, som är en god vän till mig och också ledare, stannar kvar med mig efter gruppen. Jag är så arg och illamående att jag helt tappat konceptet och glömmer bort att jag faktiskt frivilligt anmält mig till utbildningen.

Det är lite svårt att återge konversationen eftersom den är ungefär lika tydlig som ett tonårsfylleminne. Men det slutar iallfall med att jag får nötter av Louise. Jag tar en migräntablett och äter nötterna med en aptit som inte går att beskriva.

Efter kort tid är jag pigg som en lärka igen och orkar gå ikapp gruppen. En näve nötter efter mer än 30 timmar känns som en livräddning.

Avancerade tankar

Nu blir jag djup och tänker riktigt avancerade tankar. Svält. Människor utsätts för svält hela tiden. I Sverige finns det många barn vars enda mål mat om dagen är det som serveras i skolan, som är hungriga hela helgerna. I andra länder svälter hela befolkningar på grund av naturkatastrofer och fattigdom. 1,4 miljoner barn riskerar just nu att dö av svält i Sydsudan, Jemen och Somalia.

Över 60 miljoner människor befinner sig också på flykt idag.

Samtidigt som en grupp medelklassvenskar, med dyra ergonomiska ryggsäckar, avstår frivilligt från mat bär mammor hungriga barn på rygg och mage över höga berg, brännheta öknar och farliga hav, där det inte finns en flytväst eller följebåt så långt ögat når.

Foto: Filip Malmqvist

Är inte det djupt oetiskt, all energi i vår grupp som bara går ut i tomma intet? Är det inte oetiskt att leka svält, som om det vore ett val, en krydda eller adrenalinkick i livet.

Ätstörningar i Sverige ser ut att öka och bli allt vanligare. Enligt en ny undersökning svarar var femte tjej att de lider av någon typ av ätstörning. Allvarliga effekter på hjärta och cirkulation efter kräkning och långvariga mag- och tarm-problem hör till sjukdomsbilden.

Var femte tjej, det betyder att åtminstone någon eller några i gruppen just nu går och återupplever eller kanske till och med återupplivar en mycket allvarlig sjukdom.

Jag kommer liksom inte så långt i mina tankar och funderingar. Hjärnan fungerar inte riktigt som den ska och när jag försöker prata med mina medvandrare lyckas jag inte formulera mig tillräckligt skarpt.

Foto: Jens Lidholm

Det gränslösa och vänskapen

Nu har många i gruppen brutit ihop, vi har turats om att ta hand om varandra, trösta, klappa om. Börjar gå i mer samlad trupp. Det spretar inte så mycket längre.

På vägen ner från en topp snubblar och ramlar plötsligt min tältkamrat Therese;

– Trött och hungrig i Norge i ett fantastiskt väder och galet vackert Lysefjord vandrade vi utan mat. Då händer det, jag halkar på klippan och faller och tumlar framåt utför, det kändes som två varv. Det enda jag tänker är att jag måste stanna.

– Där ligger jag och tittar upp på mina oroliga fantastiska vänner. Ligg still! Hur gick det? Jag känner efter och det känns i tummen, benet och armbågen. Jag har ett sjukt adrenalinpåslag. Chocken kommer vid nästa stopp.

Fredrik, som vid det här laget är gruppens terapeut peppar och uppmuntrar, tar hand om Therese.

Fredrik har under hela resan alltid ett vänligt ord över. Foto: Jens Lidholm

Själv sitter jag med min motsats, tror jag.

Jag – en alternativ, feministisk söderaktivist.

Han – en teknikintresserad välklädd trebarnspappa och husägare från Täby.

Jag har alltid tyckt om honom, han är rar och trevlig, men jag hade aldrig gissat på att vi skulle komma varandra nära.

Hade vi inte gått samma utbildning hade våra vägar troligtvis aldrig korsats.

Hans är snygg, när jag beskrev honom efter första träffen lät det ungefär så här:

”Han ser ut som Ken, är nog rik och perfekt, vi har ingenting gemensamt”.

Nu sätter han sig bredvid mig och öppnar sig. Berättar oredigerat och ärligt om svårigheter han gått igenom i livet.

Jag blir berörd och tacksam för förtroendet, tänker att hunger och utmattning gör att man öppnar sig.

Plötsligt ser jag honom nästan som en familjemedlem och blir så otroligt tacksam över att ha fått lära känna honom.

Kanske hade jag aldrig fått se den här sidan av honom om det inte vore för näringsbristen och den extrema fysiska ansträngningen, det vet jag inte.

Hursom något har hänt i gruppen. Relationerna djupnar på ett sätt som det vanligtvis tar flera år att få till. På två dagar har de utvecklats i expressfart.

Alive

Foto: Karim Walldén

Nu mår jag bra igen och känner mig stark. Vi går över toppar, ner i dalar, klättrar över snöbryggor och fyller på kåsorna i porlande bäckar.

Påbörjar ett helt normalt samtal med Karim:

– Vem skulle du helst äta om du fick välja vem du ville, någon du tycker om eller någon du inte tycker om?

– Om jag fick välja vem jag ville skulle det bli Hans, han har så fast och fin kropp.

– Men han är ju gammal, över 40! Godast kött kommer ju från ungdjur, som Alwyn till exempel.

– Det måste hursomhelst vara någon med lite hull på kroppen, innanlåret tror jag att jag skulle välja. Undrar om man skulle äta med hud eller utan och hur man skulle tillaga.

– Som vanligt skulle jag göra, steka så att man får den där stekytan.

Samtalet om vem man helst skulle äta i gruppen fortsätter hela resan och frågan om vem som ska ätas upp utvecklas. Alwyn är yngst, men han gick också runt med kajaken första dagen och adrenalin smakar inte gott.

Johanna, en högt uppsatt och prisbelönt kommunikationschef från Stockholm frågar plötsligt varför Therese har en hund med sig:

– Hon hade ingen hund när vi började vandringen, hur har den kommit hit?

Hungern påverkar oss alla olika och konversationerna blir allt konstigare. Halva meningar, påbörjade spekulationer, plötsliga förtroenden och rena missförstånd.

– Jag gillar Nina Simone.

– VA vad händer imorrn?

Foto: Filip Malmqvist

Några gråter.

En pratar oavbrutet.

Flera är vansinnigt arga.

Några helt tysta.

Hans och Kristin pratar om den vackra utsikten

Paulina, som är högstadielärare till vardags, blir bryskare och bryskare. Hon har tagit på sig ledarrollen och kör med oss som en grupp dagisbarn. Ingen protesterar. Det är skönt att slippa tänka själv.

Paulina och Kristin höll humöret uppe på oss andra. Foto: Filip Malmqvist

– Jag upplevde att vi var några stycken som delade på det ansvaret. Men för min del är det naturligt att vara en lagspelare och att se hela gruppen. Många andra var duktiga på att trösta de som hade det tufft. Jag är inte så bra på att trösta och därför tar jag hellre rollen som fixar med praktiska saker säger Paulina själv.

Björn vadar. Foto: Filip Malmqvist

Alla går med absurt mycket kläder på sig. Underställ, fleece och jackor. Ledarna, som hela tiden fått mat, i t-shirt.

Foto: Filip Malmqvist
Foto: Filip Malmqvist

När vi många, många timmar senare kommer fram till uppsamlingspunkten beslutar ledarna för att avbryta vandringen. Gruppen är för sliten och situationen börjar bli för farlig.

Foto: Filip Malmqvist

Vi påbörjar en nedstigning, som tar flera timmar, och blir lovade mat vid ankomst. Mörkret och fler tårar faller, många har ont i kroppen, knän lindas, fötter tejpas och ryggar lastas och lastas av. Ändå är tempot annorlunda. Tanken på mat får oss nästan att springa, pulsa kilometer efter kilometer genom rutten snö, klättra uppför branta klippor och plaska genom skabbiga kärr.

Foto Karim Walldén

15 timmar efter att vi påbörjat vår vandring genom Sinais öken når vi målet.

Vi har under dagen byggt djupa relationer, exponerat oss orimligt mycket, formulerat våra egna budord och framförallt överlevt.

Några har gått långt över fysiska gränser de trott var omöjliga, andra har insett att väggen ligger närmare än väntat.

Framme sjunker vi utmattade ner på en parkeringsplats där vi får öppna våra matpåsar som levererats med bil.

Foto Karim Walldén

Jag häller ut en påse oliver rakt i handen (samma hand som jag använt när jag varit bakom buskarna) och äter. Tänker att jag borde äta långsamt, men sväljer oliverna hela. Drar upp en påse knäckebröd och trycker ut en halv tub messmör, slickar i mig som en svulten Golden Retriver. Alla runt omkring mig gör likadant.

När tältet väl är uppsatt har jag varm frystorkad mat i knät, men jag orkar inte äta. Kan inte förmå mig själv att sitta upp och hittar inget sätt att äta liggandes. Somnar som en bebis.

Fortsättning följer…

Dag 3
Dag 4

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *