HELLWEEK DEL 4

Läs om första dagens strapatser.

andra dagens,

och tredje dagens.

Lördag

Vi stiger upp 04.30 och påbörjar vandringen mot Predikostolen, en klippa 604 meter ovanför Lysefjorden.

Nu är stämningen i gruppen riktigt oredigerad, de flesta gränser har suddats ut. Vi skojar med varandra på ett sätt man bara gör med människor man känner tillit till. Och tilliten finns, tror jag.

Foto: Filip Malmqvist

När jag pausar för att bajsa stannar Hans och Caroline kvar med mig för att jag inte ska vara ensam. När Pelle får skoskav av sina strumpor lånar någon ut ett par genomblöta, och under flera dagar använda, ullstrumpor. Vi har börjat säga sanningar man kan säga när man vet att respekten finns där och så vidare.

Vi äter lunch på en fantastisk klippa, jag tappar ut min lunch över svettiga och helt uppluckrade fötter, sopar upp den igen och äter. Självrespekten är borta.

Predikostolen, jag njuter av utsikten. Foto: Markus Sjöberg

När vi väl kommer upp på Predikostolen är vi svettiga, glada och lite chockade över alla människor. Vår jargong, våra svettiga och illaluktande kroppar blir plötsligt avvikande.

– Det roligaste var när vi kom i mål vid Predikstolen och alla var med. Det var en sådan lättnad att känna att man hade klarat prövning och fortfarande kände sig stark. Och det är tack vare alla skratt som som uppstod under resans gång. Trots alla känslostormar som bubblade upp, fanns alltid skrattet där från någon i gruppen och lättade upp stämningen, sammanfattar, alltid lika posititiva och peppande, Madeleine.

Predikostolen. Foto: Markus Sjöberg

Debriefing

Sista natten sover vi alla tätt, tätt ihop i en stor tältkåta. Ledarna sover i ett separat hus.

Inför avslutet byggs det upp en suparstämning. Nu ska det festas.

Flera av oss är trötta och lämnar festen tidigt, eller går inte alls.

I kåtan tänder vi en eld och lägger oss på varsin renfäll. Nu påbörjas debriefingsession två.

Stämningen är varm och kärleksfull, vi återberättar, igen, minnesvärda episoder och skämtar med varandra.

Karim med festkläder framför elden.

Resten av gänget droppar in allteftersom. Snart sover de flesta som barn, utmattade av känslor, fysisk ansträngning och nya intryck.

Jag vågar nog påstå att majoriteten är väldigt lyckliga. Tacksamma och glada över de senaste dagarnas erfarenheter, jag själv framförallt över sammanhållningen i det nybildade gänget.

Under hela resan har jag inte uppfattat några konflikter i gruppen av deltagare. Omtanke, lojalitet med varandra och lyhördhet har varit de mest framträdande teamegenskaperna. Något som känns otroligt unikt och värdefullt.

Vi har testat de fysiska gränserna tillsammans och, som jag uppfattar det, också hjälpt varandra genom väldigt svåra situationer. Olika är vi, men tillsammans.

Maskulintetsnormer

Mitt intryck är att äventyrsvärlden präglas av samma normer som idrotten generellt.

Föreställningar om kön och sexualitet skapas och upprätthålls. De egenskaper som generellt premieras och anses vara viktiga är också centrala för hur traditionella, konservativa maskulinitetsideal skapas. Det finns tyvärr en tydlig machokultur, uppblandad med en en mobbingjargong som går under etiketten ”skämt man får tåla”.

Följderna har blivit att många inte vågar närma sig branschen, och att andra hoppar av.

Normer kring maskulinitet, femininitet, funktionalitet (synlig och osynlig), vithet och heterosexualitet skapar förutsättningar och begränsningar. Människor internaliserar normer och jargong. Att förändra situationen handlar om att förebyggande luckra upp normer. Den här resan har, tyvärr, i många aspekter förstärkt och reproducerat normer jag inte vill bidra till att upprätthålla.

Jag åker hem med ett överväldigande antal tankar som berör förtroende och hur det ger utrymme till en mer gränslös kommunikation, men också tvivel kring vilka känslor och erfarenheter som varit på riktigt. När man är trött och hungrig förstärks känslor. Hatade jag verkligen ledarna, försökte någon kissa i min vattenflaska, faller trädet i skogen om ingen ser eller hör?

Den som var hungrigast under första delen av vandringen tyckte troligtvis att den bjöd på den mest krävande terrängen, den som var tröttas under den andra delen tyckte säkert att det var den mest krävande delen. Den som gick runt med kajaken upplevde kanske att vattnet var extremt stökigt, den vana paddlaren upplevde eventuellt något annat.

Men vi i gruppen har ju blivit experter på att hantera just detta. Olikheter. När en är svag bär den andra. Det är det viktigaste. Respekten för olikheter och en inkluderande praktik. Jag ser gruppdynamiken bland deltagarna som ett fantastiskt resultat av externa påfrestningar, något som hände trots, inte tack vare, strukturen runtomkring.

Dagarna efter hemkomst har vi deltagare hörts på facebook, lagt upp bilder och ägnat åt oss att ge varandra komplimanger och pepp. Det är det jag framförallt tar med mig. Att det under extrema omständigheter snabbt går att lära sig lita på nya människor.

Jag bär också med mig en önskan om förändring av idrotts- och äventyrssverige. Jag är övertygad om att det är fullt möjligt att utmana gränser och samtidigt behålla respekten för människovärde och integritet. Att alla kan vara äventyrare utifrån sina egna individuella förutsättningar. Kanske inte på samma sätt, men det ser jag inte heller som eftersträvansvärt.

Personer som Johanna Davidsson och Babek Toloe visar att man kan vara fullvärdiga äventyrare utan att skriva under på rådande normer.

Allt som krävs är lite engagemang, att man klarar att analysera sin egen position och att man har modet och viljan lyfta blicken till den strukturella nivån.

SLUT

Universums skabbigaste fötter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *